Alexander Ahndoril om sig själv: Som så många i detta land kommer jag från en medelklassfamilj, bara en generation från riktig arbetarklass, en släkt som slitit och svultit, som bott trångt och auktionerats bort som fosterbarn. Mina hörnstenar är rallare i Småland, flottare i Hälsingland, mjölnare och knekt i Uppland. Min mormor var trappstäderska och jag har jobbat som städare. På morfars håll var man rallare – jag har jobbat på SJ med styckegodshantering. Farfar vad byggare och i flera år jobbade jag längs motorvägar och på byggen runt om i Stockholm. Min farbror arbetade inom facket i Umeå, och i sex år satt jag i Sveriges Författarförbunds styrelse. Min pappa var den första i släkten som fortsatte studera på gymnasiet. Jag hoppade av gymnasiet och flyttade till Göteborg som sextonåring, men läste på Konvux och senare vid Stockholms universitetet: Film, religion och filosofi. Ingen i min släkt hade tidigare läst vid ett universitet eller på en högskola. Jag gifte mig redan som 18-åring. Målade stora oljemålningar, kropps-studier, muskler under huden. Studerade Caravaggio och Rafael – och bytte till ett passande efternamn: från Gustavsson till Ahndoril.

Vid nitton års ålder bestämde jag mig plötsligt för att skriva en roman. Ett år senare flyttade jag till Östermalm. Jag skrev och arbetade halvtid som städare. Och först när romanen var färdig insåg jag att jag inte visste vad jag skulle göra med mitt manuskript. Jag var bara tjugo år, bläddrade i telefonkatalogen, skickade originalet till Norstedts förlag. Skrivet på maskin, med mycket tipex. Jag hade givetvis inga kopior. Tanken hade aldrig slagit mig. I väntan på svar från förlaget skrev jag en ny roman som hade Ingmar Bergman som huvud-person. Jag var helt utan kontakter och kunskap om kulturvärlden. Jag läste en massa böcker, men det var också min enda ingång. Fantastiskt omedveten om skrivna och oskrivna regler. Jag blåste in från sidan, tänker jag mig. Med en kantig kombination av oskuld och djärvhet som resultat.

Eller jag vet inte, det var kanske inte rätt val av ord. Jag försöker bara fånga den jag anar att jag en gång var, och när jag gör det blir jag både generad och häpen över mig själv. Jag vill ta avstånd från den jag var, det är min spontana känsla, men samtidigt frågar jag mig om vi inte liknar varandra fortfarande, kanske som syskon gör.

Om Norstedts hade tackat ja till min första roman så hade troligtvis glömt hela saken och fortsatt måla istället.

”Jag har glädjen att hälsa dig välkommen som författare på Norstedts förlag”, skrev Björn Linell i ett brev till mig 1988. I en post skriptum tackar han för ett nytt manuskript som jag hade skickat dem, redan innan de hunnit svara mig angående det första.

Denna roman om Ingmar Bergman drog jag senare tillbaka efter en dialog med förlaget, jag ville inte längre publicera den. Man hade givit mig rådet att låta bli, trots att lektören hade varit mycket positiv. Romanen slocknade för mig. Det kändes som om den aldrig hade brunnit i mina händer. Det var i alla fall så jag upplevde det sedan jag hunnit ta några steg tillbaka.

Våren 1989 debuterade jag med den mörka kärleksromanen Den äkta kvinnan. Jag hade inte berättat det för någon - ens att jag skrev - och min familj blev mycket förvånad när mitt namn plötsligt syntes på tidningarnas kultur-sidor.

Jag hade släppt taget om romanen om Bergman och skrev istället annan roman, Om hjärtat är vidrigt. Den blev oerhört uppmärk-sammad när den kom ut 1991. Tanken var att romanen skulle vara ett slags dossier, en mapp full av material kring en person vid namn Conrad. Det skulle vara polisrapporter, fotografier, vittnesbörd, dagboksanteckningar och så vidare, som läsaren själv skulle leta sig fram genom, för att på så sätt (på egen hand) ringa en ohygglig berättelse sutenörer och prostituerade. Det blev en mycket otäck roman som utspelar sig i den undre världen i Stockholm på åttiotalet.

I och med Om hjärtat är vidrigt hade jag förstått att det gick att skrämma människor också på ett djupare plan, att göra dem existentiellt förfärade, bara genom en text. Som författare hamnade jag i ett slags övertro på konstens inneboende förmåga till korrespondens, och i min fjärde roman tog ville jag låta verkliga magi ta plats.

Stora delar av romanen Den magiska disciplinen, som utkom för 1993 skrevs ursprungligen med spegelvända bokstäver och dessutom baklänges och nerifrån och upp på sidorna i anteckningsboken. Det fungerade som ett sätt att tygla tankarna, att minska hastigheten, kyla av en överhettad motor. Och magins natur är dessutom långsam. Slutet av boken skrev jag i spegelskrift på väggen i min lilla lägenhet på Roslagsgatan. Jag tänkte inte så mycket på att det var konstigt, för jag började så smått när jag låg i sängen, på tapeten vid kudden och sedan fortsatte jag bara uppåt, ut över hela vägen, runt hörnen.

1993 skrev Ulf Olsson, som i dag är professor vid litteraturvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet, en essä i Bonniers Litterära Magasin om mitt författarskap. Han berörde där en opublicerad roman ”om en för oss känd film- och teaterregissör” med arbetsnamnet Obrutet insegel.

Jag var då 26 år och hade skrivit fem romaner och en pjäs. Det kändes som om jag hade avlägsnat mig mycket långt från Bergman-romanen, men samtidigt blev jag nyfiken på den spegelbild jag mötte i Ulf Olssons resonemang: ”Romanen (som jag förmodar aldrig kommer att publiceras) demonstrerar hur fiktionen kan bemäktiga sig också det verkliga: regissörens memoarer skruvas upp i en roman vars anspråk inte är det subjektiva minnets (som i memoaren) utan fiktionens objektivitet – romanens fantasier blir mer verkliga än minnets realitet.”

Jag levde ett vilt liv då, experimenterade med mig själv, var ganska destruktiv och oansvarig. Hemsk, kan jag tycka efteråt. Jag hade en period när jag inte stod ut med att äga föremål och gav bort allting, de få fina saker jag någonsin ägt. Jag reste till Amsterdam med all packning i ett fiolfodral, jag ville till Sudan, men hamnade i New York utan att ha planerat någonting och lyckades bli rånad två gånger. Jag misskötte allt, skrev massor men förstod inte att ta vara på mitt arbete. Jag skilde mig, skrev romanen Jaromir, träffade Alexandra och var med ens fantastiskt förälskad.

Sedan 1996 är vi gifta. Vi har tre döttrar tillsammans: Saga, Julia och Nora. Vi har rest mycket tillsammans, jag och Alexandra. Vietnam, Thailand, Borneo, Nepal, Ryssland, Turkiet, Syrien, USA och så vidare. Det förlänger själva nuet, tänker jag. I dag är Alexandra författare, kritiker och doktorerar i Littaraturvetenskap, men när vi träffades var hon skådespelare. Det fick mig att börja skriva dramatik. Våra samtal om teater. Nu har jag skrivit mer än femton pjäser. Alexandra var också med när jag startade Stockholms Teatergrupp ihop med Lennart Jähkel, Maria Salah och Peter Perski. Vi gjorde en mycket uppmärksammad uppsättning på Teater Tribu-nalen som hette Pappas hjärta.

Arton år efter det att Norstedts mottog mitt manuskript med Ingmar Bergman som huvudperson gav Albert Bonniers förlag ut romanen Regissören. Året var 2006. Efter sju romaner och ett femtontal pjäser hade berättelsen om Ingmar Bergman plötsligt fått nytt liv för mig. Under alla år hade jag burit med mig denna idé. Hela tiden anat värmen från den, som från glöden under en tjock bädd av aska.

Regissören har ingenting annat gemensamt med den första versionen än själva ämnet.